Det finns flera stycken, men någon som jag umgås allt mer och mer med är Selina!♥

Förut träffades vi typ en gång per månad, men det ändrade vi på! Du vet vad som kommer ske snart och jag tror att det kommer bli det grymmaste vi gjort!! Det är tur att vi kommer göra det här innan du flyttar! Kommer sakna dig. Du är den enda vännen man inte kan mista, omöjligt!

Dag 1 - En bild på en person du ofta umgås med.

Dag 2 - En bild på någon du älskar.

Dag 3 - En bild på någon i din familj.

Dag 4 - En bild på en konstig tid i ditt liv.

Dag 5 - En gammal bild på dig själv.

Dag 6 - En bild på en vän du inte varit med på länge.

Dag 7 - En bild som du aldrig lagt upp.

Dag 8 - En person som du saknar.

Dag 9 - En person du kan berätta allt för.

Dag 10 - En bild som påminner dig om gamla tider.

Dag 11 – En bild som du tagit denhär månaden .

Dag 12 - En person som alltid ställer upp för dig.

Dag 13 - En bild på en tid du saknar.

Dag 14 - En bild från i somras.

Dag 15 - En person som alltid gör dig glad.

Dag 16 - Någon/några du alltid har roligt med.

Dag 17 - Den nyaste bilden på dig själv.

Dag 18 – Din favoritpryl

Dag 19 - En bild som gör dig glad.

Dag 20 - En bild på din första vän.

Jag känner hur regndropparna faller blött i mitt hår, vinden som stormar förbi mig kraftigt och hur kylan tar över min kropp. 

Vädret beskrver precis hur jag känner mig, hur mitt liv är just nu. Mörkt och kallt. När jag tänker på orden ryser jag inte längre, jag gjorde det förut, när jag var lycklig. Men nu när jag är mörk och kall dras inte orden in i mitt huvud, jag bryr mig inte. 

Doften av regnet luktar friskt. Jag har inte känt den känslan på evigheter och jag har glömt bort hur  känslan av lycka känns, att vara glad! Allt förändrades när min familj gick bort. Mitt hjärta krasades i bitar och jag trodde inte något sådant kunde vara möjligt. Jag trodde att vi skulle förbli en lycklig familj, för alltid. Jag tror inte att mamma, pappa och min bror vill att jag ska vara olycklig men så är det. Utan dom har livet ingen mening. Alla mina vänner har övergivit mig, dom var rädda. Jag vet själv inte varför dom övergav mig, men jag tror att dom var rädda,rädda för mig. Dom ville inte riskera att bli som mig, ful, äkclig och deprimerad.

Men det dom inte förstod var att jag blev mer olycklig av att bli lämnad. Nu är jag själv. Jag har ingen kvar, ingen som älskar mig. Det ända jag har är mig själv. En demprimerad,kall,sårad och känslosam människa. Jag gillade inte ens mig själv, jag var rädd för mig själv. Till och med jag övergav mig. Alltså är jag bara ett tomt svart hål, utan sjäv,utan mening. Utan någon alls är jag inget. Jag kan lika gärna dö. Jag slår vad om att allt är bättre än här. Om jag dör kanske jag får träffa min familj igen, bli lycklig. Men jag är inte så dum. Om jag lämnar världen kanske jag aldrig får uppleva livet igen. Det kanske är värre på andra sidan, ett stort svart hål som fångar in mig, jag blir kanske ensam där också, där ingen kan höra mig,se mig eller bry sig om mig. Men den känslan har jag redan upplevt. Här och nu i livet. Så jag ändrar mig, jag vill dö. 

Allt går fram och tilbaka i mitt huvud. Ska jag dö, ska jag inte dö? Jag ångrar mig och vrider in och ut på mitt huvud. Jag blir förvirrad av mitt tomma jag! Min hjärnas celler går sönder en i taget, bit för bit ju mer jag plågar mig själv. Men jag visste att hjärnans celler inte går sönder av att plåga sig själv genom att tänka, jag var tvungen att göra det fysiskt. 

Jag började med att plåga mitt huvud, för jag visste att huvudet var det viktigaste jag hade och om man förstör huvudet så kan man inte få något nytt, och det var precis det jag ville. Om jag förstör mina handleder genom att skära i dom förstörs inte jag, bara mitt skinn, jag blir fulare. Ingen kommer någonsin att tycka om mig då. Om jag förstörde min hjärna så kanske jag blir frisk från helvetet, eller så blir det värre. Men det var värt att ta risken, för risker var inget för mig längre. En risk är ingen risk utan det är nu en självklarhet. 

Det bultar i huvudet så enormt efter att jag försökt att slå det i väggen ett par gånger, smärtan som kryper från huvudet och ner till tårna. Det var obehagligt men samtidigt en skön känsla. Jag älskade det men ändå så hatade jag det! Det var som en drog. 

Jag blev beroende och fortsatte att slå i huvudet, men efter ett tiotal gånger insåg jag att det inte fungerade. Jag kom inte vidare i livet, jag var fortfarande lika deprimerad och förstörtd, krossad i bitar. Jag insåg bara att det vart som om ag skulle gjort ärr på hanlederna. Men det blev inga synliga ärr på huvudet, bara inombords.

Jag tänkte om en gång till av de få hjärnceller som fanns kvar i mitt huvud. Jag tänkte att någon måste se att jag mår dåligt, därför skulle jag börja skära mig. Jag ville att folk skulle inse att jag mådde dåligt och att folk skulle bry sig om mig igen. Så jag började, började sköra mig! Blodet som forsade ner från armen skrämde inte mig, det var härligt! Det var som om allt man hade inom sig, ilskan,stressen och ensamheten, ja det var som om allt försvann när man förstörde sig själv. 

Efter ett tag insåg jag att folk fortfarande inte brydde sig om mig, folk började se snett på mig istället för att bry sig om mig. Folk började tycka att jag var ett miffo och som om jag var misslyckad. Men ser ni inte att jag är här? ser ni inte att jag mår dåligt? Dom bryr sig inte,ingen bryr sig. Allt som jag trodde var möjligt föll på noll igen. Jag började må ännu sämre och dessutom med fula ärr över hela ärmarna. Jag orkade inte mer, nu var det på riktigt! Jag ville verkligen inte leva längre. Men jag ville inte hellerr dö på ett klassiskt sätt. Jag ville inte att folk skulle se mig som den döde som hängde sig, precis som alla andra miffon. Jag ville ses som speciell, folk skulle definitivt få upp ögonen om mig då…men jag behöver en plan. Det är inte bara att göra, detta måste jag tänka ut…